Under en rätt lång tid har mitt undermedvetna roat sig med att plåga mig på nätterna. Jag drömmer, väldigt trovärdigt, att jag befinner mig i olika trivsamma situationer. Vaknar med ett leende på läpparna och blir grymt besviken när jag inser att allt just bara var en dröm. Så frågan är; tycker jag om att plåga mig själv, eller finns det nån form av sanning i dessa drömmar?
Besvikelsen är så stor ibland att jag nästan blir ledsen. För jag brukar vanligtvis ha ganska otäcka drömmar, maran rider mig och jag vaknar svettig och omtöcknad. Därför har det varit en behaglig period men samtidigt blir ju uppvaknandet ganska hårt.
Vart är Freud när man behöver honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar