Slå på egen trumma...

Jag måste få säga att jag är lite stolt över mig själv. Vissa saker har jag svårt för, som träning till exempel. Tråkigt värre, jag tycker det är sååå trist, men jag vet att jag måste för att få denna trasiga kropp att hålla ett par år till.
Så trots att min träningspartner lyser med sin frånvaro så har jag forsatt att gå till gymmet, minst två gånger i veckan. Hatar varje minut men kämpar på ändå.
Nu känner jag att mina leder och muskelfästen börjar bli stabilare så jag tar i mer med tyngre tyngder. Idag pratade jag till och med med gymägaren, bad honom lägga upp ett program för nacke och axlar, de fasta maskinerna är för tunga för mig.
Ingen big deal säger du? Ett jättekliv för mig, säger jag. Det många inte vet/tror är att jag är otroligt blyg i dessa situationer. Gillar inte att prata med folk jag inte känner, om jag inte är packad förståss, då kan jag prata ihjäl vem som helst. Fan, jag blir t om osäker bland mina bästa vänner om de har en dålig dag och inte pratar på som vanligt!
Så, jag tränar fast jag inte vill, pratar med fok för att jag måste. Nu saknas bara lite struktur på vardagslivet så är jag nästan en vuxen människa!
Tack o hej modigtjej