Det som började som en strålande dag förvandlades snabbt till irritation och ilska. Dubbelt arg blev jag, komma här och förstöra min goda morgon.
Det jag pratar om är bitterhet. Bitterhet som förblindar ett annars gott intellekt.
Jag har aldrig förstått människor som inte kan släppa taget, även om det tar en stund att komma dit så borde alla till slut vara framme vid resans mål. Tar ett förhållande slut på ett normalt sätt, inte via svek eller otrohet så går det fortare. Men man MÅSTE släppa, för sin egen skull framför allt. Inget förpestar en själ som avund och svartsjuka.
Den jag pratar om är en i grunden god man med bra värderingar och moral, rättvis och tålmodig. Eller, han var, rättare sagt. Sen det tog slut mellan oss försitter han inte en chans att sätta dit mig, visar ingen empati eller förståelse. Jag ska krossas.
Tyvärr har vi barn ihop så jag slipper honom inte, tycker bara att det är så synd på en annars bra snubbe. Har hoppats att han ska hitta någon, bli lycklig och kanske förlåta att jag gjorde slut.
Nu har det gått så långt att jag känner mig tvungen att sänka mig till samma nivå. Ska börja göra listor på allt jag köpt till barnet, kräva honom på hälften av det, bevaka varje krona som vore det mitt liv så kanske han förstår hur många vita kort han fått, hur mycket pengar jag inte krävt honom på. För tydligen är inte barnets bästa det viktigaste, utan min finasiella undergång.
Så, stående här på ruinens brant lovar jag mig själv att bli något jag svurit att aldrig bli, en snål och ondsint jävel!
Tack o hej kyrkråttetjej
-Vilka djur är mest beroende?
- Kokaninen, Koksduvan, Hasch-spetten och Amfetaminken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar