Jag har aldrig låtit mig skrämmas av mitt psyke. Vet att det är helt normalt att drömma att man dränker sin granne, att prata för sig självt, att undra hur det känns att bli knivstucken. Minns inte vem som sa det, Freud eller typ Sokrates, men :man kan aldrig tänka en unik tanke. Det finns alltid någon annan som tänkt den. Finner en stor tröst i detta. Om jag är galen så är jag inte ensam. Tror att det är detta som ger mig förmåga att ganska lätt läsa människor. Jag kan föreställa mig och sätta mig in i saker utan att själv ha upplevt det. När det tunga och mörka kommer smygande så kan jag stanna upp och analysera det istället för att bli rädd och få ångest-de gånger jag mår dåligt har alltid med känslor gentemot folk att göra-aldrig mitt inre.
Skulle jag bli deppad så kliver jag in i det och gör en undersökning i stället.
Många människor som mår psykist dåligt skulle nog må bättre om de insåg att det är normalt. Det ingår i att vara människa. Det är inte fult och kan vara riktigt nyttigt ibland. De som förnekar och springer vidare utvecklas inte och till slut säger det brakskit.
Sä nästa gång du har en dålig dag, när gråten sitter i halsen utan anledning, så låt det komma. Kliv in i känslan och fundera på varför, ungefär som du skullle göra om du lyssnade på någon annan. Det finns mycket att lära om man bara vågar möta sin ångest och litenhet.
God mental hälsa (och ohälsa) till er alla!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar