Kylan håller mig i ett strypgrepp, smärtan blir värre och orken är som bortblåst. Hade ju tänkt börja träna denna vecka men stannar inne så mycket jag bara kan.
Har ju återigen varit tvungen att "göra slut" med fröken engergitjuv. Hände även för några år sen, och nu har jag dragit mig undan i ett halvår men nu är det över. I och för sig har jag ingen ork för nån, blir yr i huvet efter en timmes umgänge.
Den enda som jag ägnar tid åt är en väninna som har det riktigt svårt just nu. En massa problem i privatlivet men hon är även riktigt sjuk. Så det hon vill att jag ställer upp på, det gör jag. Hon bryr sig dessutom inte så mycket om att jag inte har nåt att prata om utan hon vill bara inte vara själv.Hon vill att jag kommer dit i kväll men det är lite i kallaste laget för mig. En annan tjej ska dit så då kanske jag kan hoppa, annars går jag så klart.
Det kanske låter märkligt i dina öron, som att jag tycker synd om mig själv och sitter hemma och slickar mina sår. Så är det inte, utan jag måste få välja vad jag står ut med, vilka jag kan umgås med utan krav tills jag har utvecklat ännu ett lager hud som pansar. OBS! Detta är inte någon reflektion över någon speciell utan ligger hos mig och mitt sätt att se på folk. Min syster anser att jag släpper in folk för långt. Det kan säkert stämma, men det är så jag gör. Vill inte ha några "bekanta" i min inre krets. Antingen är man vänner på riktigt eller så är man bara just bekanta.
Så, jag får antingen tuffa till mig (kommer inte att hända, vill inte bli hård, se tidigare inlägg) eller så får jag se över min vänkrets lite hårdare. Jag är, tack och lov, riktigt bra på att gå vidare när det inte lönar sig längre.
Tack o hej krusaringentjej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar