Lite gnäll kanske hjälper?

Det har varit på väg ett tag nu, det stora hålet. Jag har stått på kanten o vinglat men klarat mig från att ramla. Jag har inte, tack vare mina smärtproblem, inte lika mycket ork som andra. Jag blir fort mentalt trött om det är stressigt eller rörigt. Får jag bara varva ner o sitta tyst ett tag så brukar det gå över. Nu får jag aldrig det längre, det finns inte så mycket utrymme för egen tid när man har barn hela tiden. Hon är jättesnäll o vi bråkar inte, men inte en dag, knappt en timme har vi varit borta från varandra. Det skapar en inre stress för jag tycker synd om henne o vill finnas till hands.
Dessutom har jag ingen avlastning, alls. Jag skulle behöva bli lite uppassad, inte ens min mor lagar mat åt mig när de kommer hit. Kan inte variera med att äta ute för det har vi inte råd med, kan inte direkt roa barnen på nåt bra sätt för det finns inga pengar. Inget ovanligt för en ensamstående mamma men aldrig? Aldrig någonsin få lägga upp fötterna medan någon annan gör något? Även om barnen hjälper till så kan jag ju inte koppla bort något, just för att de är mina barn o jag ska ju ta hand om dem.
Det kanske är fel av en vuxen kvinna att säga såna saker, men det tär. Det är alltför längesen någon sa något snällt eller som man fick "en klapp på huvudet". Som man brukar säga, man känner sig aldrig så ensam som bland folk. Det räcker med en. En som ser, en som förstår o som kan låta en få vara liten o bli ompysslad. Är egentligen otroligt bra o otroligt van att klara mig själv, herre gud det har jag gjort hela mitt liv. Men nu är jag trött. Både på vardagslivet, att gå hemma och att vara själv. Ska hyra mig nån tror jag, för jag är så trött så jag orkar knappt prata. Stackars mina barn, de har det inte så kul just nu men det vänder väl nångång. Får jag bara lite feadback eller bara ett bra ligg (hehe) så kommer jag igen. Men det är oxå som de säger: Ingen ser att clownen inte ler.