Måste ta saker i oordning, återkommer till bröllopet sen.
Att hjälpa folk är nog det bästa jag vet, känslan av att man undrelättat för någon är ganska otrolig. Förväntar mig inget tillbaka, men ibland blir man besviken, riktigt besviken.
Var inne i stan i tisdags med en av dessa som behövt och fått hjälp. Vi har pratat massvis om både det ena och andra, rett ut en del och petat i annat. Tyvärr finns det en ganska stark fysisk attraktion som stört lite men mestadels är vi vänner. Fler än en gång har han dock svikit sig själv genom att återgå till fel beteenden och han är även bra på att inte hålla det han lovar. Det gillar jag inte. Bullshit går bort och jag kan inte skydda någon från sig själv om man inte vill det.
Hur som helst så framkom det lite saker då, känslor som jag anat men inte sagt något om. Han har alltid höjt mig till skyarna men är ändå snabb till svek. Jag tror inte han själv vet vad han vill, inbjuder mig till ditten o datten, resor o äventyr, för att sen försvinna ett par dar.
Han ville att jag skulle komma förbi efter matchen igår (sicken rysare till match!) men när jag väl ramlar in, lite sen och lite dragen visserligen, så är han helt stissig och far runt som ett torrt skinn. Jag frågar varför jag skulle komma dit om han inte har tid eller ens är intresserad av att prata med mig. Får nåt svävande svar och jag går helt enkelt hem, orka tro att jag inte har annat för mig.
Lite flummigt blev det här men jag har avslutat vår vänskap, alla 3 brorar är brända så jag drar mig ur och hoppas för hans skull att det jag försökt hjälpa honom med sjunker in och att han landar på fötter till slut.
Fast det är synd på så riktigt rara ärtor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar