En del människor har lite för höga tankar om sig själva. Det beror nog på att de har skeva speglar. Om man väljer att omge sig med vänner som är ja-sägare, som ser en lite som en förebild och sällan säger ifrån så blir ju ens självuppfattning därefter.
Jag är rätt bra på att säga ifrån om jag tycker en vän beter sig underligt, mina vänner talar definitivt om när de tycker så om mig. Kan inte komma på en enda som inte vid nåt tillfälle har knackat mig på axeln när det behövts. Sen behöver man ju inte som vissa påpeka samma sak tusen gånger till en som inte kan säga ifrån.
Det jag menar är att alla är vi människor med fel och brister. När man som vän säger till så är det ju för att hjälpa personen att komma till rätta med något, inte för att hacka ner deras självförtroende. Men med vissa kan man helt enkelt aldrig ta upp något med, det har inte hänt, det är inte sant eller så finns det någon annan förklaring. Det lustiga är att det alltid är dem som dömer hårdast som har svårast att ta till sig kritiken själva.
Det är ju iofs deras problem men det brukar straffa sig i slutändan och om du inte tål att bli speglad som den du är, då är det verkligen dags att se sig i spegeln.
För handen på hjärtat, är du verkligen bättre än någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar