Jag har en bekant som jag inte blir klok på. Eller ja, fler än en men den här tar kakan. Som jag har försökt att hjälpa denna människa på alla plan, både praktiskt o mentalt framför allt. Sen beter han sig som ett cp o jag lackar ur. Fine, jag överlever men han säger själv att han behöver min hjälp o mitt sällskap.
Sprang på honom sist jag var ute. Han kom fram o drog mig i armen o ville prata. Efter diverse tjafs så får han ur sig att han mår mycket sämre nu, han har t om funderat på att ta livet av sig för att det är så tungt. Jag vet hur dåligt han mår, även hur länge han mått skit, så jag blir riktigt orolig. Skit i det som har varit, klart jag vill hjälpa. Han blir så tacksam o vi bestämmer att vi ska höras dan därpå. Får inget svar på mitt mess o jag vet inte vad jag ska tro. Är det verkligen fara på färde eller ville han bara ha min uppmärksamhet?? Kanske låter hårt men jag vet att ibland är folk inte redo att ta emot hjälp för att de inte är färdiga med att tycka synd om sig själva.
För övrigt vill jag bara säga att avund, småsinthet o självömkan är såååå 2009. Har du nåt att säga mig så gör det direkt i sf. Tjacka en ryggrad för i helvet, jag har andra polare!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar