Har nu varit en snäll och tålmodig flicka i snart två år. Min lilla livskris som bestod/består av allt för mycket självreflekton verkar inte ge sig och min kraft börjar ta slut. Jag passade även på att rensa bland mina bekanta som tar för mycket energi och ersätter den med bitterhet. Det var ett smart drag, känner mig befriad och lättare om själen. Det tråkiga är dock att det är människor som jag kännt väldigt länge och umgåtts mycket med så hålet efter dem är stort.
Jag är glad att jag tog mig tiden att fundera på livet och min del i det, men påfyllnaden efter har varit tunn. Har för första gången på väldigt länge kännt att jag faktiskt skulle kunna tänka mig en relation. Den senaste hade jag nog mest för att jag behövde påminna mig själv om vad jag letar efter. Kommer alltid känna mig tacksam gentemot honom, att jag fick landa där en stund, även om det var under fel premisser.
Det som slår mig är att jag är för skör vilket gör att jag värjer mig mot allt intresse som riktas mot mig och istället siktar in mig på saker som är dödsdömda. Vilket jag vet. Frågan är: Hur släpper man in det man fruktar mest och släpper taget om det man helst vill ha?
Nya jaktmarker måste till och nån form av mellanlandning. Om man är en sån pass kärleksfull människa som jag måste man träna lite först, annars brukar ljuset bli bränt i båda ändarna.
Ge mig en reboundguy som kan ta att han är just det så ska jag skratta ända till nyår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar